Släktgården

Jag tror att mitt brinnande intresse för gamla hus kommer från de berättelser jag alltid fick höra som barn om vår släktgård. Det är den gård där min pappa, min farmor, min farmorsfar osv. är uppvuxna och den ligger i samma by som vi nu bor i jag och min man. Gården är en sk Västerbottensgård, dvs en parstuga, och antagligen uppförd på 1820-talet. Den användes till en början som skola.

På 70-talet, innan jag föddes, bodde min gammelmorfar där och mina föräldrar letade då efter hus och försökte köpa gården av gammelmorfar men han vägrade sälja. Så då byggde de ett nytt hus och ungefär en vecka efter att de flyttat in i det huset så dog gammelmorfar och gården såldes till en ungkarl som inte hör till släkten. Jag har alltså aldrig ens varit in där själv men fått berättat för mig hur där ser ut.

Till min stora glädje så hittade jag för ett tag sedan flera bilder tagna inne i huset på museet där jag jobbar. Det var dekorationsmålade väggar, kakelugnar, gammal köksinredning mm och tydligen så har ingenting förändrats. Den här ungkarlen har nämligen inte lagt ner något jobb på huset alls så det står mer eller mindre och förfaller. För några år sedan försökte jag få köpa det av honom men han ville inte sälja.

Så här såg huset ut på 30-talet. Familjen på bilden är min gammelmorfar och gammelmormor och deras tre barn. Den minsta flickan är min farmor.








I min mans familj finns också en släktgård som har gått i flera generationer och där hans föräldrar nu bor. Den ligger i grannbyn och var i slutet av 1800-talet gästgiveri. Huset är ursprungligen från 1700-talet men har byggts om och till i omgångar ända sedan 1800-talet. Bilden är tagen hösten 1915 och personerna framför huset är min mans farfars föräldrar och syskon samt deras piga. På bilden väntar hans gammelfarmor hans farfar, det är därför vi vet så väl när fotot är taget.









Det är en viss skillnad på de två gårdarna, eller hur? Gästgivaren hade nog ganska hög status i byn jämfört med en vanlig bonde som min gammelmorfar.