Här om dagen kom det nya numret av Byggnadskultur i brevlådan. Numret innehåller en intressant artikel om äkta hussvamp, Serpula lacrymans, där man jämför hur vi i Sverige hanterar svampen jämfört med norrmännen. Kort sammanfattat tycks det vara så att vi i Sverige är långt mer drastiska och rädda för svampen än vad man är i grannlandet.
I mitt jobb har jag stött på ett antal fall av hussvamp (trots att jag under min utbildning fick lära mig att äkta hussvamp inte finns i Norrland men det tycks svampen inte bry sig om...). Det första fallet jag var med om för snart tio år sedan, då var man verkligen så extrem som det sägs i artikeln. Hantverkarna bytte kläder innan de gick från platsen, allt virke hanterades som farligt avfall och man bytte i princip ut allt (en hel timrad innervägg bla) trots att det egentligen bara var en del av rummet som var angripet.
Det senaste fallet jag var med om, för ca 3 år sen, då var attityden en helt annan. Man bytte bara ut det man absolut behövde, det talades aldrig om att angripet virke behövde hanteras på något särskilt sätt och hantverkarna funderade aldrig på om de förde med sig sporer någon annanstans på sina kläder. På det stora hela tror jag att det är en sund attitydförändring. Om sporerna nu verkligen var så farliga borde vi väl se utbrott av hussvamp både här och var? Samtidigt så undrar man ju hur den kan ha fått detta rykte? Ingen rök utan eld brukar man ju säga...
Äkta hussvamp (bild lånad från byggledarna.se)
